Brukar springa ett varv runt sjön ibland. Det är lite drygt 11 km. Flera gånger har jag tänkt att jag måste utöka rundan lite, men jag har alltid känt mig för stum och trött mot slutet. När jag hade sprungit 500 meter på rundan idag träffade jag på en kollega. Vi började småprata lite och han sa att han skulle springa ganska långsamt och att jag gärna fick dra iväg om jag ville. Har känt mig lite stel här och där sen i förrgår och hade lite känning i höger benhinna så jag hade inget emot att ta det lugnt. Första kilometern gick på 5:18 vilket han tyckte var för snabbt så vi sänkte till nästan prick 6 min/km istället. Jag klarar inte av att springa så sakta i vanliga fall, men till min stora förvåning gick det alldeles utmärkt i hans sällskap. Vi sprang hela varvet runt sjön i den farten. Han tackade för sig och jag kände mig väldigt fräsch och fortsatte. Snittpulsen för första varvet hade landat på 161 bpm. Jag ökade tempot lite och funderade på hur många kilometer extra jag skulle lägga på. Sprang kilometer 12, 13 och 14 på lugna fina 5:20 min/km och allt kändes bra bortsett från att kallingarna började skava under skrotum. Pulsen ökade till normala 168. Sprang sen kilometer 15 och 16 på 5:25 och det kändes fortfarande bra bortsett från pungskavet. Sprang kilometer 17 på 5:30 och kände i den tuffa backen vid kilometer 18 att jag tappat spänsten i steget och att det började bli tungt. På stela ben behöll jag farten strax under 5:30 medan pulsen steg  för varje kilometer. När jag passerade den tjugonde kilometern blev det riktigt tungt och farten sjönk trots idogt kämpande till 5:40 på de sista kilometrarna. Jag klockade stelbent av på tiden 2:10:46 efter 22,7 kilometers löpning. Jag har sprungit min första halvmaraton distans. Riktigt nöjd med att jag gick i mål med det idag! Kroppen är genomtrött överallt. Fötterna är heta och möra och jag har faktiskt även lite kramp i vänster underarm(kanske för att jag höll mobilen i den handen). Just nu känns det som att jag aldrig vill göra om detta igen, men så kändes det första gången jag sprang 11 km också. Det går nog över. Något som intressant nog helt gick bort var den lilla känningen jag haft i höger benhinna. Den försvann någonstans i början av dagens pass utan att jag riktigt märkte det.