Idag dök det upp en inbjudan om långpass i löpargruppen “Växjö springer” på facebook. Min form har inte varit bra senaste veckorna och jag har kört fast runt 11 km som max distans. Så jag hakade på gänget på dagens runda som var satt till 15 km i 5:00 fart. Hade glömt att tvätta löparkläderna och fick dra på mig gammelsvettiga tajts. Hakade även på mig vätskebältet eftersom det kunde bli längdrekord för min del.

Hade en kilometers löpning till träffpunkten, sprang den på 5:05 och kom fram exakt till utsatt tid. Jag var sist på plats så de båda andra satte iväg direkt när jag kom. Tätmannen anslog farten till 5:00 precis på första gemensamma kilometern, andra gick på 4:52 och jag kände att det här skulle bli jobbigt. Att äta gös med gräddsås och potatis 20 minuter före jag gav mig iväg var inte helt lyckat. Magen skvalpade och det kändes småjobbigt att ligga sist i kön på en okänd väg med blicken fäst rakt ner i backen på spaning efter större stenar.

Fjärde kilometern kändes lite bättre. På den femte kilometern sprang vi en bit på asfalt och farten ökade till mellan 4:18 och 4:42. Det var för hög fart för mig idag för en bit in på den sjätte kilometern blev jag tung och stel i vaderna och fast vi snittade bara 4:56 på den och den följande kilometern stumnade jag mer och mer. Så jag tackade för mig och vek av på en genväg hemåt och lät dem fortsätta utan mig.

På den följande som var min nionde kilometer totalt kände jag att det började hetta under mina fötter på ett par ställen. På den tionde kilometern började jag fundera på om jag höll på att få blåsor under fötterna och om jag kanske skulle gå de sista hem, saktade in några hundra meter, men ändrade mig och sprang de sista två hem också. Det blev totalt 11 kilometer idag på 54:45 och snittpuls 166 bpm. Ingen märkvärdig insats på något sätt. Jobbigt och stumt utan att pulsen var högre än vanligt. Undrar när det ska lossna. Sitter nu och konstaterar att jag fått ett par små blåsor som inte spruckit.