Hade späckat schema idag så jag sköt upp löpningen till 20:30. Kände mig lite styv i fötterna så jag började med att trippa fram på gräset jämte vägen cirka 500 meter. Det är nästan lite overkligt mysigt att springa på gräs med Vibram. Sen lämnade jag gräset och fortsatte på min vanliga runda till bokskogen. Sprang på stillsamma 5 min/km första två kilometrarna fram till bokskogen. När jag kom dit tornade den upp sig som en svart tunnel. Tvekade en aning, men tänkte att det ljusnar nog när jag väl kommer in mellan träden. Bokskogen är ju hög och gles. Tog några sekunder innan ögonen justerat sig till mörkret, men sen gick det att urskilja grusvägen från skogen. Fast mörkt var det, och när jag vek av från grusvägen och in på stigarna bland träden kunde jag bara se stenar som var större än en handboll, allt som var mindre var osynligt. Sprang med full koncentration på mina fötter redo för att parera ett snedsteg på en rot eller att trampa på en otrevlig liten sten.  Inget otrevligt hände och 5:16 senare hade jag kommit ut ur bokskogen igen. Rullade på i femminutersfarten en kilometer till och på den sjätte hände det äntligen. Kroppen tog över, utan att tänka på vad jag gjorde flöt jag bara fram i löpningen. Träden svischade förbi i mörkret, fartvinden svalkade ansiktet och benen gick lite fortare än vanligt. Den sjätte kilometern gick på 4:36 och de sista femhundra meterna gick i 4:05min/km och 175 bpm i puls! Härligt, det går åt rätt håll igen. Men det var inte nådigt så trött och darrig jag var i fötterna några minuter efter passet idag. De hade krampat ihop när jag “trevade” mig fram i mörket.