Kändes fint i benen när jag steg upp i morse så jag satte iväg på en liten testrunda. Med det senaste fiaskot i minnet kändes det nervöst. Skulle det hålla? Skulle jag bli tvärstel och få avbryta efter ett par hundra meter kanske? Nädå, det kändes normalt. Lite småsega vader och inga speciella känningar i skenbenen. Första kilometern gick på vanliga 4:47 och arbetspuls 148 bpm. Velade lite mellan att fortsätta eller fega ur och vända tillbaka. Bestämde mig för att knata på lugnt och fint en kilometer till. Trippade på mjukt och fint en kilometer till, gick också på 4:41 faktiskt. I slutet på tredje kilometern svepte en man på cykel förbi – som jag kände igen! La i överväxeln och sprang ikapp och hälsade på Åke Reinholtz. Hade egentligen tänkt svänga av, men hakade på hans cykeltur och småpratade lite om skador och skor. Han noterade att jag inte sprang i Vibram(som jag tydligen blivit känd för i tennisklubben). Jag drog inte hela storyn, för jag det är lite tungsnackat i 4 min/km fart, utan nöjde mig med att nämna att dagens skor är som Vibram fast utan delade tår och att jag ser på skor utan häldrop som ett pedagogiskt verktyg som fungerar för mig. Tunna skor utan häldrop hjälper mig att inte landa på hälen och hålla mig skadefri i fötter och knän. Har inte räknat på det, men nuförtiden springer jag nog kanske 75% i New Balance Minimus och 25% i Vibram. Vek av från cykelvägen och tillbaka in i motionsspåret efter fem hundra meter typ och sänkte farten lite. Den kilometern gick på totalt 4:30. Fortsatte sista 400 meterna i 4:30 fart. Summa 4,4 km på 20 blankt. Maxpulsen toppade 180 bpm när jag sprang och snackade med Åke.