Har läst på lite olika löparforum för att hitta en lösning för att bryta 11kilometersspärren och komma lite längre. Den allmänna uppfattningen är att man ska satsa på större mängd träning på lägre intensitet. Så idag försökte jag bryta mönstret och trippa på riktigt sakta och inte ta ut mig.  Var rejält stel i hälarna sen gårdagens tennis och även stelheten i höger vad sen förra löpningen satt i lite, men bestämde mig för att ignorera det. Första kilometern hade jag svårt att hålla igen steget och hamnade på femminutersfart.  Stelheten i höger vad och skenben gav inte med sig, men hälproblemen var borta nu. Den andra kilometern hittade jag lite mer in i ett trippande kort löpsteg och sänkte farten till 5:36. Sen kom jag in i bokskogen och kunde lalla omkring och njuta av de mjuka stigarna och fina träden. Då fick jag ner farten i 5:40. Så jag trippade runt där flera varv och fick ner farten i snigelslöa 6:00 utan att helt tappa rytmen. Sen vände jag hem. Kastade ett öga på runmeter och såg att pulsen var nere i 150 bpm. Trippade på den sjätte kilometern i 5:40 också. Sen bestämde jag mig för att öka frekvensen i stegen, men bibehålla längden och se vad det skulle ge. Det innebar en avslutande kilometer på 5:07. Ganska nöjd med att jag hade tålamod att ta det så nätt idag och genomföra ett återhämtningspass på snittpuls 153 bpm. Hade det inte varit för att stelheten i höger vad och skenben inte ville ge sig hade jag hållit på en stund till.