Sträckte mig lite i vaden när jag steg snett i måndags natt. För att föregripa bannor från coachen måste tilläggas att jag faktiskt försöker sköta mig, men detta hände efter motorhaveri på Helgasjön som gjorde att vi var tvungna att angöra klockan halv ett på natten. Nåja, hursomhelst så högg det till i vaden och tog tre dagar att bli smärtfri. Det gick bra att bolla lite tennis med grabben  idag och när jag ändå var uppvärmd så passade jag på att prova att springa lite. Gick ut försiktigt och trippade ett par hundra meter. Det kändes helt normalt så jag ökade på farten lite och efter femhundra så kom jag att tänka på Mo Farahs taktik från 5000 häromdagen. Han sprang i fyra steg. Först snabbt och sen ökade han i tre gånger. Så jag tänkte att jag kunde testa modellen med slött, normalt, halvfort och mitt max. Ökade till mitt tredje tempo efter 500. Det kändes skitbra, inte alls påfrestande och cirka 4:10/min. FAN! Hundra meter längre fram var stigen blockerad av två hästar som lunkade fram i nästan stillastående. Barnen på hästarna hörde mitt frustrerade rop och red ut i kanten jämte stigen. Jag tvekade lite om jag skulle våga springa förbi eller vända. Hästar är ju stora och rätt opålitliga, men adrenalinnivån var hög så jag rusade förbi i ilskan. Det kändes helt overkligt att svischa förbi ett par hästar och jag tycker verkligen inte att de hör hemma på promenadstigar eller i motionsspår. Finns det inga fina fält eller ängar där de kan lunka runt? Inbromsningen för hästarna fick mig ur gängorna så jag avslutade rundan och tog en annan väg hem. Eftersom jag inte skulle springa så långt höll jag 4:26/km på sista biten också. Första gången jag sprungit 2500 meter vilket ger 11:11 som nytt personbästa för distansen trots att jag sprungit på snabbare snitt för 3 km på längre rundor. Lär inte stå sig så länge om jag gör ett nytt försök med en snabbare start och utan hästar. Snitt 4:26 min/km och 162bpm i puls, oskadad och allmänt pigg var glada besked från dagens test.