Har schemalagt att försöka springa en eller två kortare rundor under arbetsveckan och en längre runda på helgen. Enligt planen skulle jag ta ett varv runt sjön idag. Kände tvekan till det eftersom jag haft känning av benhinnorna på senaste tiden. Men det var så grymt fint väder med plusgrader och allt så jag kunde inte motstå att i alla fall börja på det varvet. Man kan ju alltid vända och korta av rundan. Så jag drog på mig mina New Balance minimus och satte iväg utmed sjön.

Efter en kilometer rullade grannfrun förbi mig på sin cykel i nedförsbacken, men jag kände mig pigg och testade att matcha hennes cykelfart på flacken. Det gick bra. För bra för appen som hojtade att jag underskred måltempot med en dryg minut och skulle sänka. Jag hade satt måltempo till fem minuter i appen. Hade ingen lust att sakta ner så rösten återkom med sitt tjat en gång i minuten. Det blev rätt irriterande efter ett par gånger. Så målfartsvarning ska jag slå av i framtiden. Efter tre kilometers löpning kände jag en viss stelhet i främre skenbensmuskeln, men inget i benhinnorna så jag bestämde mig för att fortsätta och ta hela varvet runt Södra Bergundasjön. Koncentrerade mig på att ha bra flyt i steget och låta det diktera tempot. När jag passerade sundetbron låg jag fortfarande ett par sekunder under 5 minuter per km i snitt. Appen tjatade även om att jag överskred 170 i puls till och från. Drog upp volymen på musiken för att kväsa apprösten.

Låg tre minuter före min tidigare bästatid när jag nådde rundans tyngsta backe vid 8 kilometer. Bet ihop och kämpade mig upp till toppen utan att tappa fart. När jag kom upp på toppen blev jag passerad av en gammal skramlig Saab. Släppte loss benen för fullt i nedförsbacken och sprang till min stora chock nästan jämnt med Saaben. Hundratalet meter efter backen kommer en tvär kurva och när jag rundat den såg jag att Saaben stannat tvärs över vägen. Det klev ut en yngre kille med afrikanskt påbrå. Han växlade några ord med någon i bilen och en bakdörr öppnades på andra sidan. Jag låg 4 minuter före mitt personbästa så här långt och jag hade ingen lust att stanna. Löparspåret viker av precis till vänster om där bilen stod. När jag passerade bilen ropade killen som klivit ut först nåt om att de hade problem med bilen och behövde låna mobil. Jag anade att det klev ut någon på andra sidan och skyndade sig runt bilen. Jag mig obehagligt ensam och ökade farten lite till. Låtsades som om jag inte märkt dem, men hade en känsla av han som rundat bilen sprang några steg för att blockera vägen. Fast jag hade aldrig tänkt fortsätta på grusvägen för löparspåret viker av in från grusvägen bara några meter bakom där de parkerat bilen. Så jag sprang vidare i dikeskanten till vänster om bilen och sprang vidare in i löparspåret. Hörde jag springande steg efter mig? Var det så? Jag vågade inte chansa och gav allt jag hade. Sprang på mitt absoluta max och det började bränna i halsen. Vågade inte titta bakåt utan bara öste på.

Efter några hundra meter började adrenalinet ebba ut och jag släppte maxfarten. Jag höll troligen lite under fyraminuterstempo när jag i en s-kurva ett par hundra meter längre fram blåste förbi ett par som fin-cyklade med fikakorg och barnstol. När jag passerat dem vände jag på huvudet och tittade bakåt i spåret för att se om någon sprungit efter mig. Jag såg ingen, men även om de försökt hade de kanske gett upp efter  bara nåt tiotal meter och det här kanske en halv kilometer längre fram nu. Trist att man ska behöva känns så här för främlingar som dyker upp, men det var för många varningsklockor som ringde.

Sen kom en nedförsbacke och det cyklande paret kom i kapp och rullade ifrån mig. Efter det slog jag ner på farten till femminuters. Men det var nog tungcyklat på den nylagda mjuka vägen för längre fram drog jag förbi dem igen när jag gjorde en liten tempohöjning för att frisera tiden vid tiokilometersmärket. Dagens 10km gick på till 49:53, så nu har jag nått delmålet att ta mig under 50 på milen. Höll farten sista biten hem och klockade 11,45 km på 57.19 vilket gav snitttempo 4:59. Som snabbast sprang jag 3:51 när jag blåste förbi snubbarna i den sunkiga Saaben. Låg på bitvis hårt idag så snittpulsen landade på 171 slag och max på 181. Fantastiskt när jag tänker tillbaka. För två år kunde jag knappt gå runt sjön. Håller jag mig hel och frisk känns det inte omöjligt att komma ner mot 45 minuter på milen till sommaren. Just nu känns allt kalas.