naturligasteg

Steg för steg, krona för krona, en löpares kamp mot cancer

Altra King MT 1.5, bokskogen, mental svacka, mörkerlöpning, pannlampa, träningsdagbok

Nu får det va

Det är mörkt, det är kallt, det är ensamt, det är tråkigt, maler på och det finns inget att se fram emot. Varför ska jag blogga?

Jag har brottats med många negativa tankar kring löpningen i år. Corona slog till och la sig som en blöt kall äcklig filt över hela löparSverige. Lopp ställdes in och mitt upplägg för året som var så fint kapsejsade. Jag hade tänkt bara glida in och vara med i lite trevliga lopp utan press. Ligga lågt med springmotcancer och bara njuta. Till en början kändes det rätt ok att springa själv, men ju längre året gått har ensamheten växt. Jag trodde aldrig att jag skulle sakna loppen som jag aldrig brytt mig om före 2019, men tomhetskänslan har bara växt under året.

I takt med den växande tomhetskänslan har jag fastnat i en svagt nedåtgående löpform. Löparklockan och footpodden har strulat och bloggen har fått lite buggar. Jag tänkte slå om till att göra lite andra inslag på Youtubekanalen, men scenskräcken slog till så fort jag slog på kameran och när vi fick en takläcka i huset var det en perfekt anledning att lägga vloggen på is. Jag har trampat på i mina vanliga löprundor och postat in dem här på bloggen för att logga mina tider, men jag har mer och mer börjat ifrågasätta poängen med att blogga om alla mina rundor. För ett par veckor sen gav jag mig på att testa Stryds löparplaner, men det passade inte in med mitt livspussel.

När jag hade sprungit förra tisdagen kom jag hem och kände bara. Ähh, va fan jag skiter i att blogga om det idag. Sprang en runda på torsdagen och kände samma sak. Skippade att blogga om det. Sen dess har jag snickrat på vårt solelsrum istället. Det har slagit mig att det är kul att bygga något och se det växa fram. Man får ett konkret resultat av vad man gjort. Att springa ger inga konkreta resultat. Det mest konkreta resultatet av löpning får jag de dagar jag inte springer, då sjunker formen stadigt och jag känner mig segare och sämre. Motivationen att springa var nära noll idag, men jag pressade mig ut i mörkret med pannlampa ändå.

Det blev knappt sju kilometer. Som alltid i mörkret så blir jag stressad och springer fortare än vanligt av adrenalinpåslaget. Snittade 5:05 min//km vilket är det snabbaste jag sprungit på länge. Bortsett från lite kramp i höger hålfot kändes det inte tokjobbigt. Kände egentligen inte för att blogga om det här heller, men kom på att det kanske är just då man ska blogga. Så nu var det gjort nu har jag skrivit av mig lite av frustrationen, men känslan är fortfarande att jag kanske skulle lägga ner bloggandet också ett tag. Det brukar inte bli bra när det inte är kul. Nu tar jag paus ett tag i alla fall.

    Löpningen i siffror

  • Distans: 6900 m
  • Löptid: 00:35:06 tim/min/sek
  • Hastighet: 11.79 km/timme
  • Tempo: 05:05 min/km
  • puls: 163 slag/min
             är 85% av maxpuls och 78% av HRR
  • Stegfrekvens: 173 steg/min

Kommentera

Tema av Anders Norén