naturligasteg

Steg för steg, krona för krona, en löpares kamp mot cancer

Altra King MT 1.5, höst, mental svacka, mörkerlöpning, pannlampa, sällskapslöpning, träningsdagbok

Stressad, svag och butter igen

Steg upp halv sju. Funderade på om jag skulle hinna springa en runda och ändå komma i tid till ett möte klockan 9:30. Jag kollade i mina sociala kanaler såg jag att Daniel i en grupp skulle springa 07:30. Perfekt. Då får jag sällskap i mörkret tänkte jag och började byta om. Fem över sju hade jag fått på mig kläder, klocka och allt. Bara att ta på ett par vantar och dra iväg. Letade i korgarna med mössor och vantar, bland skorna, bland mina löpargrejjor. Hittade inga vantar. Ut i tvätttstugan och rotade igenom både nytvättat och otvättat – inga jävla vantar någonstans. Helt obegripligt. Jag tror jag köpt fyra eller fem par olika löparvantar under åren och nu hittade jag inga. Jag for runt som ett ilsket bi, muttrade och svor, svetten rann i pannan. Var nära att ta ett par tjocka tumvantar när jag till slut såg ett par längst in under en halsduk i hallbyrån.

När jag steg ut genom dörren såg jag att klockan var 07:22. Alltså 8 minuter för att springa knappt tre km – helt omöjligt för mig. Så jag knäppte på klockan och började springa. Medan jag sprang knappade jag iväg ett meddelande till Daniel att jag skulle bli sen.

Sprang fort. Fortare än jag kände att jag orkade och det började pipa och väsa av andningen. Efter en kilometer tyckte jag mina mjukisbyxor började hasa ner över röven. Hade jag tagit det stora paret? Drog upp dem lite då och då. Efter knappt två kilometer kände jag att jag var riktigt trött och undrade hur fort jag hade sprungit. Kollade på klockan och den visade ingenting. Den var tillbaka i utgångsläget. Fan – ännu en gång hade jag slagit på den. Tryckt för löst och börjat springa när den stod i standbyläge. Dumt nog visar Garmin Forerunner 245 både, puls, tempo och allt i standbyläge så det är lätt att tro att den är på. Irriterade slog jag på klockan, bytte skärm och kollade att även distansen räknade upp.

När jag mötte Daniel efter några hundra meter till så insåg jag att jag hade tagit på mig byxorna bak och fram. Klädde av mig och vände på byxorna innan vi gav oss iväg. Vi sprang i normaltempo ca 5:30, men jag var sliten efter min hastig kallstart i högt tempo och det kändes jobbigt från första steget. Hoppas att jag skulle återhämta mig och falla in i rytmen efter några kilometer, men ju längre vi sprang desto tyngre blev det.

Med åtta kilometer i benen kom vi upp mot Teleborgs största stigning och jag kunde knappt hänga med Daniel uppför i 6 till 6:30tempot. Kände mig trött, dålig och tvär. Så jag tog upp det och vi pratade lite om inställning. Han var lite inne på att det är medfött. Vissa människor bara är så där superpepp positiva i grunden och andra inte. Jag har aldrig känt mig som någon särskilt positiv person. Kreativ, påhittig, men definitivt inte som någon sådan där käck PT-typ. Sorry, Gunde, men det mest är rätt omöjligt för de flesta. 99% har inte en chans att klara en mara under två timmar. Så är det bara.

Jag är inte så säker på att mental inställning är en gudagåva. När jag fick min cancerdiagnos upptäckte jag en ny sida hos mig själv. Jag bestämde mig för att ta mig an cancerbehandlingen ett steg i taget och fira varje moment jag klarade av. När jag tagit ett blodprov, genomgått en röntgen, fixat dubbeldush inför operation, vaknat upp efter OP, tagit mina första steg, ätit min första macka så gladdes jag och tänkte att jag hade gjort det helt perfekt. För varje moment blev jag gladare och positivare. Jag var så positiv och nöjd till allt att patienterna och vårdpersonalen omkring mig hängde med och log med mig. Min positiva inställning blev till en positiv spiral som bara stärktes. När jag blev utskriven från sjukhuset tog jag den med mig ut i löpningen och det gick bara bättre och bättre. När jag susade fram genom Majorna och intervjuade en Roger för vloggen under Göteborgsvarvet var jag så positiv och käck att jag knappt kände igen mig själv.

Men nu fick jag tyvärr tillstå att jag under senaste månaderna börjat falla in i mitt gamla buttra realistiska jag igen. Så nu sprang vi här. Jag sprang sakta och gnällde över att jag tappat farten och kände mig orkeslös istället för att glädjas över att jag är tillbaka och kan springa en mil igen.

När jag kom hem syncade jag fram datat från min Stryd som spelat in det jag missade på klockan. Jag hade inte sprungit speciellt fort i början. Det kändes som sub fyra, men var 4:45 min/km första två km. Men jag ska väl inte vara för hård mot mig själv. Var nyligen förkyld och det sitter kanske kvar lite än. Positivt från dagens knappa elva km var att jag inte hade några problem med skoskav från mina Altra King MT. En extra sula i dem var kanske lösningen.

    Löpningen i siffror

  • Distans: 10890 m
  • Löptid: 01:05:14 tim/min/sek
  • Hastighet: 10.02 km/timme
  • Tempo: 05:59 min/km
  • puls: 173 slag/min
             är 90% av maxpuls och 86% av HRR
  • Förbränning: 935 cal
  • Stegfrekvens: 170 steg/min

Kommentera

Tema av Anders Norén