naturligasteg

Steg för steg, krona för krona, en löpares kamp mot cancer

Altra Vanish-R, Hetta, Malmö Gerilla Backyard Ultra, solsken, springmotcancer, springmotcancer.se, Ultralöpning

Malmö BackyardUltra 2019

Foto: Christian Wiedel

Foto: Christian Wiedel

Lopp måste vara störst, brantast, lerigast, längst eller extremast på något annat sätt för att sticka ut i bruset. Att springa ultra d.v.s. längre än marathon har jag betraktat som för extremt för mig, i synnerhet efter att jag stapplade mig över mållinjen till Stockholm Marathon i början på sommaren. Högerfoten har inte helt återhämtat sig från det än. Igår gick jag ändå för att ställa mig på startlinjen till en Ultra.

Det var flera saker som tilltalade mig med just det här loppet. Den enkla formen att springa 6706 meter långa varv som startar varje timme och att man springer så många varv man kan kändes perfekt som ett test. Att det arrangeras som ett gratis lopp där man fick ta med sig sin egen utrustning och energi gjorde det lätt att hoppa på utan att låsa upp sig ekonomisk. Och eftersom loppet varv förlagt till Bulltofta ett hundratal meter från svärmors lägenhet blev det väldigt smidigt för resten av familjen att ha en trevlig dag utan att behöva hänga runt en bana.

Direkt när jag kom fram till startområdet kände jag att det här var något annorlunda än alla andra lopp jag varit på i år. Jag mötte ett gäng i parken som lugnt pysslade med sin utrustning och snackade i solskenet. Det fanns inga som koncentrerat köade för startbevis eller uppvärmingstretchade. Stämningen var mycket mer som ett knytkalas än löpartävling.

Jag gick fram och gjorde ett par intervjuer för min kommande video före loppet och fick storyn om Malmö Gerilla löpare och loppet. Lämnar detaljerna om det till videon. Vilken cliffhanger va? Sen ställde jag mig på startlinjen med det övriga gänget. Gissar att det var cirka 50 personer.

Så bar det av i lugnt tempo runt 5:50 min/km. Jag sprang med 360kameran i handen och ryggsäcken full med allt från ostbågar till extrabatterier. Detta uppmärksammades tidigt av med löpare som undrade om jag var rädd för att springa vilse som hade nödproviant på ryggen. Jag hade utgått från att självsupportat betydde att man hade allt med sig, men det var feltänkt. På en varvbana lägger de flesta sina grejjer vid varvningen fick jag veta. Jag fortsatte att prata med folk i kameran och gjorde små fartökningar för att komma ikapp nya att prata med. Efter första varvet var jag pigg och gick runt och filmade lite under vilan.

Inför det andra varvet valde att lämna mina prylar vid varvningen och springa lätt utan kamera eller någonting. Det var ett lugnt och trevligt varv. Efter det andra varvet kom min fru förbi med en softflaska fylld med CocaCola. När hon kom var det 29 grader varmt och full sol så lite kall Cola var mums.

Den absoluta majoriteten tog det lugnt och gick uppför alla backar.

Min fru tyckte jag såg jättepigg ut och det gjorde jag. Allt var jättetrevligt där alla satt och fikade i solen runt mig. Jag ville få med mig den kalla Colan, men inte mycket mer så jag tömde ryggsäcken på gräset och stoppade bara i vätskan. Sen bar det ut på det tredje varvet. Efter ett första drickaförsök där jag fick en chock av kolsyra lärde jag mig att lufta ventilen före jag drack colan. Sen gick det bra. Det som var värre var att jag ganska tidigt på det tredje varvet började få ont under höger framfot. Det var inte plantar fashian utan trampdynan i framfoten. Det blev gradvis värre ju längre varvet gick. Tidigare hade jag mest gått i uppförsbackarna för att de andra gjorde det. Nu gick jag så ofta det kom en backe för att det kändes skönt för framfoten. Mot slutet av varvet släppte jag en lucka till löparna framför mig och vips blev det som vanligt – jag sprang fel. Jag insåg att jag var fel på det när jag efter någon minut började möta löpare som sprang emot mig. Eftersom jag inte riktigt visste var jag hade missad bestämde jag mig för att springa fram till de som jag hade legat bakom och sedan haka på dem. Det var en ok lösning. Jag sprang förvisso fel och hade blivit diskat om jag tävlat, men sträckan visade sig bli bara några undra meter längre så det blev någorlunda rätt för min del.

Tänk att man ska möta på kossor mitt i Malmö.

Kom in till vilan efter tredje varvet och övervägde att kliva av direkt, men det var så trevlig stämning och jag ville fånga avslutningen på varvet på film så jag gav mig ut igen. Eftersom jag var helt säker på att det här skulle bli mitt sista varv ställde jag mig lite tokigt längst fram. Kändes udda för mig som är van att ha några tusen framför mig i varje lopp. Skuttade ystert iväg i 4:30fart för att kunna få bilder på löparfältet bakom mig och testa om ett snabbare steg skulle vara bra för foten. Konstaterade efter en femminuterskilometer att det kändes lite bättre för foten. Sprang den andra kilometern också lite fortare och konstaterade på den tredje att mina vader blev tunga i uppförsbacken till kossorna. Så jag sänkte farten och lunkade vidare i 6minuterstempo. Foten blev gradvis mörare och det var definitivt läge att kliva av loppet efter fjärde varvet.

Huvudintrycket från loppet blev att det var trevligt. Väldigt trevligt. En mysig familjär stämning helt befriad från den nervösa och adrenalinladdade atmosfären som funnits med på alla andra lopp jag sprungit. Det var också skönt att springa så många varv man kände att man klarade av utan stress. Jag hade trott att det skulle vara stelt och svårt att starta om inför ett nytt varv. Nu sprang jag visserligen bara fyra varv, men jag upplevde bara villan mellan varven som positivt. Kommer säkert att springa någon mer Backyard ultra i framtiden.

PS! Video kommer, men inte än. Det lär ta ett tag innan jag hunnit redigera ihop den för jag har mycket annat i livet också.

    Löpningen i siffror

  • Distans: 28180 m
  • Löptid: 03:42:30 tim/min/sek
  • Hastighet: 7.6 km/timme
  • Tempo: 07:53 min/km
  • puls: 156 slag/min
             är 81% av maxpuls och 73% av HRR
  • Förbränning: 2323 cal
  • Stegfrekvens: 167 steg/min

Kommentera

Tema av Anders Norén