naturligasteg

Steg för steg, krona för krona, en löpares kamp mot cancer

snötippenfyran, träningsdagbok, Vibram FiveFingers Speed

Första rundan med yngste sonen

Idag frågade jag sönerna om de ville följa med ut och springa. Yngste sonen ville följa med!

Jag är kluven till det här med barn och idrott. Man vill ju att de ska röra på sig och hitta något som de tycker är roligt. Tyvärr verkar det inte falla sig naturligt för barn nuförtiden. Läste i en intervju med den gamle pingisliraren “Äpplet” att han konstaterat att de idrottsplatser där han och hans kompisar lekte idrott som barn är stängda. Någon spontan lekidrott finns alltså inte längre. Har under åren försökt att inspirera äldsta sonen, men det har misslyckats kapitalt tyvärr. Har jag gjort fel och hur ska vi gå tillväga den här gången? Med storebror eftersom i princip aldrig spontant velat vara med så provade vi en kombination av lock, pepp och belöningar. Den här gången tänker jag inte prova några lockbeten alls. Vill han vara med så blir jag glad. Vill han inte släpper jag det direkt. Den här gången blir modellen – 100% lust.

Idag ville han alltså. Precis som sin storebror lyssnade han inte på något tips alls. Han drog iväg i maxlöpning. Envis som han är höll han ut drygt 100 meter. Sen tog han några sekunders paus och sa att vi skulle jogga. Så vi fortsatte i sjuminutersfart sen. Han var med mig 700 meter. Sen tyckte han det fick räcka och gick hem med mamma.

Jag fortsatte sedan själv. Idag hade jag tagit mina Fivefingers och tänkt mig springa en kortare runda med fokus på att hitta ett aktiva löpsteg. Tanken väcktes när jag såg 10000 meter i Finnkampen på TV. Att se dem glida fram stillsamt i treminutersfart påminde mig och känslan jag hade ett par av mina bästa rundor förr. Känslan av att räta på bröstet, känna fartvinden och utan konstigheter springa i fyrafart passerade för mitt inre framför TVn. Nu ville jag försöka återuppliva den i löpningen.

Jag sträckte på mig och fokuserade på att ta ut stegen utan att jäkta. Gick det fortare än vanligt? Ähh, strunt i det. Känns det ok är det bra nog, tänkte jag och bestämde mig för att inte titta på klockan. Efter en dryg kilometers löpning såg jag ett par kvinnor på cykel framför mig. Tog jag in på dem? Japp, det gjorde jag. Cyklade de jättesakta? Kanske, men strunt samma, känslan av att springa ikapp cyklister stärkte mig och jag sträckte ut stegen lite till. Efter 500 meters löpning passerade jag dem och kunde inte låta bli att titta på klockan. Tempo 4.25. Ja, de hade inte cyklat fort precis, men 4:25 är helt ok.

Efter att jag passerat cykeldamerna och de vek av bakom mig sjönk tempot till fem. Efter den lite lugnare kilometern sträckte jag ut igen och avslutade sista kilometern hem på 4:30.

Så här efter rundan konstaterar jag att fotens insida känns bra, men att baksidan och utsidan av högerknä kändes lite mört efter rundan. Det var lätt och skönt att springa i Fivefingers igen. På tal om skor överväger jag att sprätta bort kardborrbandet som går över vristen på mina Altra King. Kanske kommer de att kännas bra i hålfoten sen. Eller så gör de inte det, men å andra sidan är ju andrahandsvärdet på skor nära noll så det är väl lika bra att försöka för jag gillar det mesta annars med dem förutom obehaget i hålfoten.

    Löpningen i siffror

  • Distans: 4790 m
  • Löptid: 00:25:20 tim/min/sek
  • Hastighet: 11.34 km/timme
  • Tempo: 05:17 min/km
  • puls: 153 slag/min
             är 80% av maxpuls och 71% av HRR
  • Förbränning: 310 cal
  • Stegfrekvens: 174 steg/min

Kommentera

Tema av Anders Norén