naturligasteg

Steg för steg, krona för krona, en löpares kamp mot cancer

1 mil, Joe Nimble Softtoes, Kramptendenser i hålfötterna, Notteryd, sällskapslöpning, Salomon S/lab Sense Ultra 8, trailrunning, Växjö Ultra

Trailmorgonrunda med VXO Ultra

Växjös Ultragäng annonserade ut ett planeringspass i Notteryd tidigare i veckan. Att stiga upp före klockan sex en söndag morgon är inte riktigt min grej. Därför avskrev jag det och sprang en vanlig mil igår istället. Av någon konstig anledning vaknade jag av mig själv i morse kvart över fem och kunde inte somna om. Jag steg upp och började äta lite frukost. När jag tittade i iPaden medan jag åt vaknade tanken på att jag kunde vara med på trailrundan.

När tanken på att springa dök upp började jag känna efter. Hade lite problem med vänster knä efter rundan igår. Var det över? Kändes inget, men det kanske skulle dyka upp under rundan? Hur långt skulle de springa egentligen? Minst två timmar skulle passet ta, borde bli cirka två mil. Om jag fattat rätt skulle ett varv vara en mil så jag borde kunna kliva av efter ett varv. Och vaderna? Vad sa vaderna? Tja, lite möra var de och så var det den där ömma fläcken framme på höger skenben.
– Ähh, skogslöpning är mjukare än hårda grusvägar så det ska nog fan gå, tänkte jag och började packa grejjer.

Eftersom jag siktar på att försöka mig på en Mara och Lidingö 30km i år behöver jag prova hur mitt nya begränsade magsystem kan hantera gel eller energybars. Så jag packade en gel och en bar i ryggsäcken ifall jag skulle hålla på så länge att det kunde vara läge att prova. Packade också en ica kasse med extra kläder ifall magen skulle rasa och jag skulle behöva göra ett nödombyte. Sen drog jag iväg.

I bilen på vägen dit märkte jag att det regnade. För sent att vända nu, men regnig trail skulle minsann bli en utmaning. Idag skulle mina JoeNimble-skor få bekänna färg i terrängen. När jag kom fram till mötesplatsen konstaterade jag att det var ett helt gäng som mött upp. Räknade inte, men det cirka tio man. Utmärkt för mig som inte hittar och brukar bli avhakad av snabba löpare. Man vet aldrig, men förhoppningsvis var det några långsammare löpare som jag kunde följa.

När vi skulle dra iväg insåg jag att jag inte fått på mig klockan idag. Så jag fick chansa och slå på trackingen i Strava på mobilen när gänget drog iväg i högt tempo. Ganska omgående gjorde Andy och Peter ett tekniskt stopp. Jag hakade på en okänd rygg. Jag har inte sprungit på den här tekniska trailen sen 2014 så min fartbedömning är helt off, men det känns som det går superfort när man knappt hinner hitta en fläck att sätta fötterna mellan stenarna från steg till steg.

Eftersom vi var så många kunde jag få hjälp att ta en selfie idag.

Jag sladdade och lyckades med nöd och näppe hålla ryggen före mig inom synhåll mellan träden och Peter och Andy kunde jag inte se bakom mig.
-Typiskt, nu hade jag hamnat i Ingemansland och skulle säkert villa bort mig igen, tänkte jag. Precis då kom ikapp killen före som hade stannat till. Jag tror han hade gjort en kissepaus. Sen ville han haka på mig. Det blev lite konstigt eftersom jag inte hittar, men han fick ropa lite vägval där bakom mig. När det börjar flyta på kom vi ikapp gruppen som hade stannat för att vänta in. När gruppen var helt samlad blev instruktionerna att man skulle försöka se till att ha ögonkontakt med löparen bakom sig i fortsättningen. Lät bra för mig.

På ett ställe finns en brant med rep man kan ta hjälp av.

Vi hade bara sprungit cirka tre kilometer nu, men jag kände att jag började bli trött i fötterna. Sådan här teknisk traillöpning är tufft i minimalistiska sulor. Men det var bara att bita ihop och springa på. Bitvis är den här runda så tekniskt att man måste gå eller klättra lite. Då sjunker tempot så klart och jag kunde stå nån sekund och vila ut fötterna lite.

I rygg på Peter på ett medeltekniskt avsnitt av rundan.

Hela rundan var så klart jobbig, som det ska vara på en trail, men jag hamnade i en grupp med två nya löpkamrater plus Peter och Andy i ett rimligt tempo så efter 5-6 kilometer flöt det på bra. Eftersom Peter och Andy hittar i Notteryd var jag helt lugn och följde bara med. Därför gjorde det inget att vi tappade bort gruppen efter åtta kilometer. Det var bara att justera om riktningen och fullfölja en egen variant på rundan.

När vi kom till startplatsen och bilarna ville de andra springa vidare, men jag kände att mina fötter hade fått nog så jag åkte hem. Under tiden vi sprang hade jag inte frusit, men nu i bilen insåg jag att jag frös och att jag inte ens tänkt en tanke på att försöka äta nån gel för att jag varit för upptagen med att hitta fotfäste eller inte tappa bort nån rygg. Fast det är väl på gränsen att börja äta efter bara en timmes löpning ändå. Får testa ätning på en annan runda. När jag kom hem kändes det helt rätt att avsluta med ett bad.

Skönt att lägga sig i ett varmt bad när man är frusen. vet inte om det har någon effekt, men det kändes fint för vaderna också.

Notering: Eftersom jag inte hade nån klocka så fick jag höfta en siffra på puls idag bara för att kurvan inte skulle brytas i statistiken.

    Löpningen i siffror

  • Distans: 10260 m
  • Löptid: 01:15:38 tim/min/sek
  • Hastighet: 8.14 km/timme
  • Tempo: 07:22 min/km
  • puls: 160 slag/min
             är 83% av maxpuls och 76% av HRR
  • Förbränning: 605 cal
  • Stegfrekvens: 160 steg/min

Kommentera

Tema av Anders Norén