naturligasteg

Steg för steg, krona för krona, en löpares kamp mot cancer

Årskrönika, owayo, träningsanalys, Uncategorized

Årskrönika 2018

Det är 2019 nu och dags att börja jobba om två dagar. Normalt sett brukar jag skriva min årskrönika i mellandagarna. I år har jag inte hunnit med för att jag har fokuserat MYCKET på bloggen. Jag har flyttat och börjat bygga om hela bloggen. Jag hade ville att den skulle kännas färdig innan jag skrev nya inlägg för att dra trafik, men jag inser nu att jag inte hinner det så därför får jag ta itu med krönikan ändå. “Ursäkta röran, jag håller på att återuppliva mina PHPkunskaper”.

Comebacken från sjuksängen

I februari åkte jag intill sjukhuset för att lägga ner stomin jag fick efter canceroperationen. Det var ett enkelt ingrepp som skulle ta 30 minuter på operationsbordet och jag skulle få åka hem efter två dagar. Så var det planerat, men det gick inte så.

Jag vaknade upp i sjuksängen vid lunchtid och konstaterade att det var flera timmar senare än planerat. När kirurgen kom för att titta till mig sa han att det var den knepigaste stominedläggningen har gjort någonsin, men han var ganska säker på att det hade gått bra. Tyvärr, hade han fel så jag fick vara kvar i 18 dygn och opereras om innan jag kunde skrivas ut.

Så jag kunde inte göra årets första löprunda förrän i april. Det blev en nervös runda i vårsolen där jag undrade om magen skulle hålla ihop. Magen höll ihop. Löpningen var riktigt jobbig i lungorna, men tempomässigt inte alls så illa som jag hade väntat mig efter så lång tid på sjukhuset.

Från den första comebackrundan har sedan löpningen gått i vågor. Det visade sig vara oväntat svårt att hitta löpglädjen. Jag malde på och jag hittade inte motivationen förrän i oktober när jag hoppade in och sprang i ett litet insamlingslopp till cancerfonden. Det kändes meningsfullt att bidra till något och väckte mersmak för att stödja kampen mot cancer.

Från ensamlöpare till Insamlingslöpare

Jag har nästan uteslutande sprungit själv, men min medverkan i insamlingsloppet och det tröttsamma mörkret fick mig att längta efter att springa med andra. Ungefär samtidigt som jag började fundera över hur jag skulle hitta rätt sällskap att springa med kom nyheten att Växjö kommun öppnat för allmänhetens löpning inomhus och så sökte löparklubben funktionärer till en KUL-helg med ultralöpare.
Jag blev nyfiken och var med som hang-around i servicegänget för KUL-helgen och träffade på Anders som drog in mig i Växjö löparklubb.

Parallellt hade jag landat i att jag ville bidra till cancerfonden och bestämde mig för att starta en egen insamling. Det betydde att jag fick fixa en egen logga, sätta upp en bättre hemsida trycka lite marknadskläder för att se om jag kan inspirera någon annan till att bidra. Jag valde Owayo för att ta fram mina specialkläder. De hade det bästa verktyget för att designa kläder som jag kunde hitta och det gick att beställa ett enda exemplar av ett plagg. Det var så klart mycket dyrare att beställa få exemplar, men ändå inte helt orimligt. Det blev en jacka och en “football jersey”. Finns inte mycket att läsa om plaggen på nätet så jag kommer att göra en mer detaljerade genomgång i ett annat inlägg och eventuellt kanske att göra det i en video.

Årets insikter


Efter att gjort ett “studiebesök” på Växjö löparklubbs luciaträff gick jag med i klubben inför 2019. Jag vet inte vad magen håller, men min tanke är att vara med i så många längre sociala löprundor som möjligt och även försöka vara med i lite löparlopp som känns möjliga att genomföra. Vi får se vad det kan bli, Växjöloppet, Göteborgsvarvet, WingsofLife, kanske?

Efter cancerbehandlingen 2017 lyckades jag sedan komma tillbaka och springa 42 rundor och 226,8 km totalt. Utvecklingen gick fort från bara några hundra meter till över milen och utvecklingen var inspirerande det året.

Comebacken 2018 har gått trögare. Jag kom relativt fort upp till fyra kilometers distans, men där fastnade jag i en platå som varit svår att komma över. Det var egentligen först i november som det lossnat lite och jag lyckats få till ett par rundor i snitt per vecka. Men totalen för 2018 blev i alla fall 53 rundor och 278,9 km. Just nu känns det faktiskt som ett helt ok resultat och hade det inte varit för att jag totalt överansträngde vaderna på ett intervallpass på annandagen så hade jag säkert fått ihop en mil till innan nyår för nu har jag vaknat runt löpsugen hemma sedan dess.

Årets viktigaste insikt är nog att jag måste slå av tjurskallen och prestigen och helt enkelt bryta om det känns fel. Omgivningen får säga och tycka vad de vill, men det är ingen mening att “gå sönder” för att fixa någon övning som jag “borde” klara. Jag är inte längre vad jag var en gång. Nu ska jag hålla fokus på att springa i mitt eget tempo eller i alla fall inte orimligt mycket över min kapacitet. Det passar mig bättre att mala på och kämpa under längre tid än att försöka ösa på och springa fort på kortare distanser.

Tuffaste passen 2018

Året bjöd på flera riktigt slitsamma rundor. I början var de korta rundorna riktigt jobbiga med hög puls även i lågt tempo. Det som jag minns starkast just nu är ändå långpasset andra december där jag hakade på Anders, MaraFia och ett par andra duktiga löpare i en mil i ett tempo som var lite högre än vad jag tidigare sprungit på mina kortare rundor. Jag verkligen hängde på mitt max hela tiden och jag trodde jag skulle gå in i väggen den sista halvan. Det var sjukt jobbigt, men stärkte mig mentalt att veta att jag fortfarande kan bita i och klara längre distanser.

Sen är minnet fortfarande kristallklart från annandagsintervallerna med Anders i löparklubben. Att springa fort och dessutom försöka följa teknikinstruktioner knäckte mig totalt. Egentligen var det bara den första intervallen som jag kunde genomföra, resten var bara en kamp mot kramp, håll, mjölksyra och bristande flås. Så mycket har jag inte plågat mig sen vi körde plyohopp eller idioten i volleybollen eller innabandyn på 90talet.

Bästa löprundorna 2018

Långrundan den 2 december och den 19 augusti när jag lyckades kämpa mig runt Södra Bergundasjön igen. De rundorna var plågsamma, men jag minns tydligt glädjen av att klarat av nåt som jag inte trodde jag hade kapacitet till. En härlig självförtroendeboost. Sen var så klart cancerinsamlingsloppet i oktober en kul upplevelse. Inte för själva löpningen, men för att jag upptäckte att det kan vara kul att springa med andra och att man kan göra det till en social aktivitet även i ett lopp.

Kommentera

Tema av Anders Norén