naturligasteg

Steg för steg, krona för krona, en löpares kamp mot cancer

Mountainbikedårar

Två inställda löprundor och olustkänslor

Igår stukade jag stortån. Något bara typ världens mest talanglösa fotbollsmålvakat kan lyckas med. Skulle mota lite bollar åt sonen och tofflade till en med tån. Så jag ställde in löprundan och i motsats till Ulf Lundell som lär ha sagt att även en inställd spelning är en spelning så räknar jag inte den inställda rundan.

Stortån känns rätt ok idag, men jag velade om det skulle bli någon skön runda idag. Vid 18tiden var jag ute med treåringen och gick lite. Rätt vad det var fick han för sig att springa iväg ner mot stigen vid sjön. Jag lufsade efter lite stilla. I ögonvrån såg jag en mountainbikare komma farande på stigen. Inte riktigt maxfart, men fort gick det och han såg inte ut att sakta in för barn så jag fick en adrenalinkick och sprintade min troligen snabbaste cirka 20 meter på många år. Gav verkligen järnet. Cyklisten närmade sig krock med min son och började plinga. Plinga? Va fan, bromsa. Det är ju ett barn! Vad tänker idioten, tänkte jag. Jag mitt i steget fångade jag in lillgrabben ett par meter före stigen. Sekunderna efter svishade cyklisten förbi. Hjärtat dunkade. Inte för att rushen höjde pulsen, bara av ilska.

Medan jag lugnade ner mig for cyklisten iväg på stigen. Det slog mig då att mountainbikaren kanske hade fler i följe och jag tog ett par snabba steg ikapp lillgrabben igen. Det var tur för strax efter kom en mountainbikare till. Inte så snabbt som den första, men även det någon slags motionär. Jag sa högt och barskt, “Det här är inget bra ställe för snabb cykling”. Han fortsatte helt utan någon reaktion. Inte många sekunder senare kom mountainbikare nummer tre i något som väl kan klassas som lågt motionstempo. Jag sa förmanande, “Det här är inget lämpligt spår för cykelträning”. Nummer tre reagerade och svarade ilsket. “Varför i helvete gnäller alla när man cyklar här?” och avslutade med att ge mig fingret. Då tände jag till igen. Reflexmässigt skulle jag kuta ikapp och riva ner honom från cykeln, men när jag tog första steget kände jag treåringens hand i min och tvärnitade när jag drog honom i armen. Jag kunde inte släppa hans hand och lämna honom ifall det skulle komma en cykelidiot nummer fyra. Jag ropade – “Om du fattar så lite. Kom hit så ska jag förklara det för dig!”. Han svarade med att ge mig fingret utan att vända sig om och cykla ännu fortare. Hoppas att han mötte på någon likasinnad som cyklar åt andra hållet. Det lär bli en go smäll.

Av detta fick jag veta att stukad tå inte känns ett dyft när adrenalinet slår på för att rädda sitt barn. Då kutar man hundra procent utan att tveka. Min favoritrunda blev besudlad av ännu fler olustkänslor så även om jag kände att det gick att springa nu tappade jag helt lusten. Så dagens runda blev också inställd.

Kommentera

Tema av Anders Norén