naturligasteg

Steg för steg, krona för krona, en löpares kamp mot cancer

Årskrönika, Löpning, träningsanalys, träningsdagbok

2013 – ett år av löpning i det svarta hålet

Tack vare den senaste uppdateringen av Runmeter har jag nu fått ett kanonbra verktyg att plocka fram statistik med. Som bekant kan man visa vad som helst med statistik. Med positiva glasögon så ser man att jag ökat min totala distans från lite över 600 km 2012 till över 1000 km under 2013. Är man negativt lagd så ser man att jag tränade ungefär 150 pass både 2012 och 2013 och att medelhastigheten sänktes från ca 5 min/km till 5:20 min/km. Den balanserade analysen är alltså att jag sprungit längre distanser och därför inte kunna springa så fort. En annan möjlig analys är att jag troligen tränat allt annat än optimalt för att utvecklas. Nu har i och för sig inte mitt fokus varit att bli en fantastisk löpare utan att springa naturligt och se vart det leder. Dock har jag aldrig satt mig för att välja den svåraste vägen så det kom lite som en kalldusch när jag nyligen fick höra talas om “löpning i det svarta hålet”. Enligt teorierna får man sämst resultat om man tränar på 75 till 85 procent av sin maxpuls. Utslaget över året visar min logg att jag legat på i snitt 82 procent. Så jag har med andra ord tränat på sämsta tänkbara intensitet.

Tiderna 2013
•20 km – 1:50:15
•10 km – 47:35
•4 km – ej testat
•400 m – ej testat

Sträckorna
•Totalt över 1000 kilometers löpning
•148 löprundor på olika underlag
•Längsta distans – 27 km

Upplevelserna
Årets starkaste upplevelser har varit när jag sprungit längre än tidigare. Minns både euforin när benen pinnat på längre och längre utan att tröttna och de efterföljande kollapserna. Första gången när magen strejkade efter 20 km och andra gången när knät vek sig efter 25 km. En annan stark upplevelse är spänningen att springa på steniga stigar. Rädslan för att falla i kombination med hur jobbigt det blir att parera varje steg är speciell.

Lärdomarna
Att springa långa distanser kräver mental talang och tålig fysik. Jag måste ha tålamod att inte öka tempot när jag känner mig pigg annars går jag i väggen. Tyvärr har det visat sig att jag blivit sviken av min fysik ett par gånger när jag haft tålamod att hålla igen. Det första har jag fått lite grepp om, men min skadekänslighet har jag inte hittat rätt motmedel mot ännu. En annan sak som jag lärde mig i slutet av 2013 är att det finns något som heter “löpningens svarta hål”. Ett pulsintervall som inte ger bra träningsresultat.

Prylarna
I och med att jag satte mig för att springa längre distanser blev mig första åtgärd att få med mig vätska. I juni skaffade jag mig ett vätskebälte. Det fungerade bra för att ta med vatten, men det var ingen bra lösning för att även ta med mig iPhone och andra småsaker. Så något senare under året skaffade jag mig en löparrygga – UltraSpire Surge. Den har sedan dess fått vara med på nästan varje pass även när jag inte tagit med mig vätska. Det har varit en suveränt bra pryl för att få med mig toapapper, iPhone, nycklar, snickers och så vidare utan att vara ivägen när jag springer. Har även provat ett par ny skor som inte föll så väl ut. Ett test som föll väl ut var däremot att köpa tights från 2XU. Om kompressionseffekten hjälpt mig eller inte har jag ingen aning om, men de har suttit på suveränt skönt.

Tankar inför 2014
Tänker fortsätta min filosofi att springa naturligt och avslappnat och undvika tävlingshetsen. Tänker dock stilla min nyfikenhet och förhoppningsvis förbättra resultaten genom att hålla mig ifrån träning i det svarta hålet.

2 Kommentarer

  1. Jag läste om det precis nyligen. Har filat på ett inlägg också.
    Tror (tyvärr) att det är ganska vanligt att man ligger där…. 🙁

Kommentera

Tema av Anders Norén