naturligasteg

Steg för steg, krona för krona, en löpares kamp mot cancer

App, asfalt, barfotalöpning, Konditionsträning, Löpning, mörkerlöpning, motion, pulsmätare, Runmeter, Träning, träningsdagbok, Vibram FiveFingers, vinter

Litet tempotest i mörkret

Solen sken när jag slutade jobbet halv fem och jag blev sugen på en liten löprunda, men först skulle jag hämta upp sonen efter skolan. Sen skulle det lagas lite mat och så ska man smälta maten och så när det var klart var det nattsvart igen. Det kändes inte alls lika lustfyllt när jag knutit mina Vibram Speed och jag fick lägga om rundan från en mysig runda vid i skogen vid sjön till att de upplysta cykelvägarna bland villorna. Slog av coachingrösten i Runmeter och tänkte att jag bara skulle flyta fram ostressat. Så jag lunkade iväg lugnt och fint tills apprösten meddelade att jag sprungit första kilometern på 5:01. Tydligen hade jag strulat till det och inte lyckats få bort rösten i  alla fall. Försökte springa oberörd trots det, men i uppförsbacken mot 2 kilometersgränsen fick jag en lite galen tanke att försöka maxa farten på den tredje kilometern. Sagt och gjort, när pepprösten meddelade att jag avverkat “two kilometres” så drog jag på. Hej hopp vad det gick. Jag sladdade i gruset i  en utförskurva och blåste iväg på rakan. Efter några hundra meter fick jag väja lite för ett par bilar och  några gående i bredd och kom in i orytm. Med en gång började det kännas ansträngt och flåsigt.  Jag fick pressa mig de sista 200. Kilometern avverkades på 4:01. Jag är verkligen inte snabb nuförtiden, men det känns ändå jäkla fint att kunna dra på lite utan bli påmind om gamla skador. Efter “rycket” lufsade jag sista kilometern hem på 5:23. Dagens pulskurva var en uppmuntrande läsning. Första kilometern hade jag låga 149 bpm, andra kilomtern normala 164 bpmoch när jag öste på bara 176 bpm. Under sista “nerjoggningen” sjönk pulsen till 172 igen. Det känns som att snorhistorien som knäckte mig i söndags är över nu.

Kommentera

Tema av Anders Norén